Betyg: 2 av 5
Det var inte en av de bäst skrivna böckerna jag läst, men det är nog å anda sidan meningen. Jag måste ju ändå medge att det är en kost att skriva så dåligt så att det blir bra. Boken handlar om Leena som växer upp med en alkoholiserad mamma och pappa, i ett område som kanske inte har det bästa området. De kom från Finland och föräldrarna verkar ha svårt att aklimatisera sig till det svenska livet i staden Ystad. Leena träffar jämnåriga som har ett ungefär likadant liv och man får följa dem genom deras kamp mot... allt.
Orkar inte med en full beskrivning, så klistrar in vad AdLibris skriver om boken:
Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.
De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas.
Boken är väl inte direkt bra kan jag tycka. Jag mår bara dåligt när jag läser den, för jag vet att det är såhär på riktigt också. Så en väldigt samhällsåtergivande bok är det, men det låga betyget står sig. Den är inte speciellt bra, tycker jag!
Inlägg
