Femtio nyanser av honom/Fifty shades of Grey

Jag är inte den som orkar läsa böcker nu för tiden. Kan inte släppa pluggandet, så det blir mestadels kursböcker eller ungdomsböcker om kvällarna. Ungdomsböcker som iofs också skall recenseras, men det kommer senare. Jag lyssnar desto mer, vilket ni nog förstått. Senaste erövringen var Femtio nyanser av honom och jag riktigt längtade efter att få köra bilen till och från jobbet! Det är tomt nu när den är slut... Denna bok läses in av Julia Dufvenius och hon gör det fenomenalt. Väldigt lik Mirja Thurestedt i betoning och intonation. Julia lever sig verkligen in i berättandet!

Betyg: 3 av 5, men den är svår att betygssätta...


Som den sucker jag är för kärlekshistorier vill jag ge den 5 av 5, då kärlekshistorien innehåller alla delar som sig bör i en kärleksroman. Ur jämställdhetsperspektiv vill jag ge den 2 av 5 då den underkastar kvinnan mannen och spelar på mannens bestämmanderätt, samtidigt som den visar en möjlighet att som man verkligen förtrollas av en kvinna, men också det är lite för könsstereotypiskt. Den skildrar kvinnlig njutning på ett säreget sätt, ett sätt som kanske inte alltid är uppnåeligt- men piedestalen som det sätts på känns lite väl som ett hora/madonnakomplex - kvinnan är antingen älskad eller älskarinna, eller kanske främst är det mannen som inte har förmåga att skapa romantik runt kvinnan utan ser henne som en enbart sexuell varelse. Det är lite för mycket Twilight-drama över den. I grund och botten har jag valt att se det som en kärlekshistoria och jag kan inte vänta på fortsättningen!


Boken handlar om 22-åriga Anastasia, Ana, som möter 27-28 åriga, stenrika, Christian Grey och hon förtrollas av hans mystik, charm och utseende. Liksom han förtrollas av henne. Det är en ytterst erotisk skildring av deras förhållande vi får ta del av, alltså skildras inte enbart kärlekshistorien, utan även passionen och erotiken. Hon är oskuld och har ingen aning om vilken värld hon beger sig in i när hon möter Christian. En värld där hon kommer möta mycket njutning, men också ställas inför en mängd svåra etiska och moraliska val och där hon gång efter annan tvingas ställa sig frågan om detta är vad hon egentligen önskar. Den erotiska njutningen ställs mot sans och vett. Han har tagit henne till oanade höjder, rent njutingsmässigt, men hon vill ha mer. Vill Christian detsamma? Eller är hans mörka förflutna allt för dystert för att han någonsin skall kunna se en kvinna för allt hon är, istället för bara som sexuell njutningsvarelse? Ana strävar efter att nå honom, och han tvingas omvärdera många av sina tidigare fasta bestämmelser kring sina kvinnliga erövringar. Men hur långt kan hon gå? Får hon någonsin ta på honom för att tillfredsställa sin önskan om hud mot hud- närhet? Kanske borde hon tagits hans varningar om att inte komma honom in på livet på allvar...

Skildringen är ärlig och härlig på alla de sätt, och det finns olika djup att möta boken på. Som tidigare nämnt tas den kvinnliga njutningen till höjder som inte alltid är uppnåeliga och de framtälls lite för... lätt. Sedan är hora/madonnakomplexet rätt framträdande och det är i och för sig intressant då det ställer mannen i en sämre dager än kvinnan, men fortfarande används kvinnan för att frånta mannen hans ansvar för känslomässiga yttringar och det känns inte okej att kvinnan används som en symbol eller ursäktande för något mannen skapat sig själv. Att kvinnan används som sexuell symbol är inte okej, och det är undertonen i hela boken- och okej, det finns olika nyanser att möta boken med. Helt klart läsvärd- eller som jag rekomenderar- lyssningsvärd! Men bered er, sexet och fantasierna är grova!

Femtio nyanser av honom/Fifty shades of Grey

Mercurium

Så har jag lyssnat på den fjärde boken om kriminalkomissarie Karin Adler och hennes säregna polisgäng. Återigen ljudbok via Storytel och med Mirja Thurestedt. en helt fantastisk röst som varje gång, innan jag vant mig vid hennes röst, ger mig flashbacks till lyssnadet av Twilightböckerna, vilka hon läste grymt bra. Återigen har Ann Rosman åstadkommit ett historiskt mästerverk där hon valt att berätta en historisk händelse från 1800- talet.

Betyg: 5 av 5



Denna gång har hon gått direkt till arkivet, tagit en människas öde direkt ur arkivsamlingen och helt enkelt berättat den som det står. Med lite fiktion och lite berättarteknik så åstadkommer hon ett mästerverk. Eftersom inflationen i mitt betygssystem kvarstår delas ännu en femma ut. Boken håller samma historiska nivå, och berättartekniska nivå som föregående. Dock kvarstår det faktum att genren är omåttligt populär och det får ses som en liten nackdel men drar inte ned betyget nämnvärt. Det är trots allt väldigt behagligt att lyssna på denna typ av roman. Lätt, okomplicerat och med en parallellhandling som följer roman efter roman gör det hela lite spännande och ja, verklighetstroget.

Rosman har gått direkt till arkivet och plockat upp ödet om den adliga Metta Fock Ridderbielke som 1806 sattes på Marstrands då ökända fästning Carlsten. Där satt hon på bekännelse, hon skulle erkänna att det var hon som låg bakom morden på sin äldsta son, yngsta dotter och sin man. Något hon vägrade erkänna- för hon var oskyldig. Genom otaliga rättegångar och förhandlingar driver hon sin oskuld- förgäves. Vi får följa Mettas kamp mot maktlystna män som bara vill visa sin överhet och bara strävar efter mer pengar och mer makt. Rosman knyter samman händelserna i Mettas omgivning med nutiden på ett sätt som känns äkta och ärligt. Det visar på att vi alla har en historia som vi inte alltid känner till och hur viktig den kan vara för sammanhanget. Som direkt följd av något som hände under 1800- talet växer historien in i 2000- talet genom ett dödsfall på samma gård där Mettas man och son jobbade strax innan de insjuknade. Dödsfallet leder vidare till att två mord sker på en maskerad i december på Carlstens fästning. Morden ges såklart till Karin Adler med sällskap att lösa.

Har någon lyckats ta sig in i fästningen trots de lyckta dörrar som rått sedan morden uppdagades? Ligger någon av de 94 besläktade gästerna ligger bakom detta, eller personalen? Allt eftersom ledtrådarna kommer till Karin Adler nystas ett nät av intriger upp. Intriger som går långt tillbaka i tiden... Samtidigt funderar Karin på hur hennes relation till Johan kommer att utveckla sig. Vem är beredd att ge upp lite av sitt liv för att stärka deras relation och kunna bli sambos. Måste Karin ta steget och flytta ur sin Andante som varit hennes guppande åretruntboende en så lång tid, eller kan Johan tänka sig att magasinera sina antika möbler inne i Göteborg och bli ett med det primitiva levernet på en båt? Ja, dessa frågor närmar sig Karin en lösning på.


Lite lösa trådar finns, trådar som kunde knutits ihop bättre mellan dåtid och nutid. Annars så gillar jag att Rosman valt att gå på en lilla människans historiska linje. Försöka levadegöra hur det var att leva då, som kvinna- som stark kvinna med mycket psyke. Men hur det hela tiden tystnas ned i relation med makten-männen- i samhället. Den lilla människan möter den stora världen i en tid då kvinnan tog allt mer plats på hemmaplan men då det skulle dröja tills de fick den platsen i samället höger instanser.

Mycket lyssningsvärde i denna bok. Rekomenderas starkt!

Mercurium

Tips på sommarläsning?!

Har ni fantastiska läsare tips på mer njutningsfull sommarläsning? Tänkte ta mig tid till läsning i sommar.

Utöver detta:

Tips på sommarläsning?!

Det du inte såg

Om Allings självbiografi fick mig att ändra inställning till biografier, så tar Patrik Sjöbergs självbiografi tillbaka titeln med pompa och ståt. Denna känns nämligen som ett enda långt försvarstal för allt han någonsin sagt gjort eller råkat ut för. Det finns ö.h.t. ingen röd tråd, förutom möjligtvis hans liv, men hur mycket säger det egentligen?! Med en god portion av sin egna speciella Patrik Sjöbergs- humor med en väldigt allvarlig underton så återberättas ett liv fyllt av ovilja att se tillbaka, att minnas. För det (den) som formade honom, fick honom att slå igenom, påverkade psyket och det påverkade hela hans liv. Också lyssnad via Storytel, dock sanslöst lång för att vara en biografi-14 timmar! Så det tog tid!

Betyg: 1 av 5

Det är ett enda långt försvarstal. Vid första anblicken ges vi bilden av att den ska handla om hans idrottskarriär och eventuellt de övergrepp han blev utsatt för under inledande del av karriären. Vi får bilden av att det ska vara en snyfthistoria om det övergreppen- och kanske var det vad jag väntade mig. Snyfthistoria om maskrosbarn, likt Allings eller Graafs. Oj så fel jag hade.

Jag var naiv som började lyssna på den med förväntningarna om att höra en berättelse full av sexuella övergrepp och hur det präglat hans liv. För nog berättades det om de sexuella övergreppen som ingen, absolut ingen, borde råka ut för, men Sjöberg hade och har integritet. Den integriteten har väl dock inte tagit det bästa uttrycket i boken- eller hans liv. Boken delar ut mycket kritik mot media och friidrottsförbundet, men det handlar inte om övergreppen- nej, för dem höll ju Sjöberg tyst om, tills boken kom ut. Nej, kritiken handlar om hur Sjöberg betett sig och porträtteriats i media. Boken är ett enda stort och läskigt försvarstal- This is me. Take it or leave it- liksom. Men det framkommer också att det är detta han spelar på i media.

Jag kan ju inte heller undgå att det finns en känsla av feghet. Försvarstal till max, och- vad han själv än menar- feghet för att han inte konfronterade sin tränare angående övergreppen. Jag kan förstå andra blyga personer som inte vågar. Men för Sjöberg finns inte detta hinder. Han verkar kunna göra vad som helst, men tydligen inte konfrontera tränaren, eller anmäla honom. Men visst kan det vara så att Sjöberg förträngt det hela under sin karriär och det är först under skrivandet han tvingats konfrontera upplevelserna under ungdomen.

Men han är ärlig, det kan ju ingen ta ifrån honom. Funderar bara på vad han förväntar sig?! Svenska folkets förståelse? Friidrottsförbundets förståelse? En upprättelse? Fegt också att avslöjandet kommer först nu, med tanke på hur länge han ändå haft känslan över att det tränaren gjorde inte var rätt, och ur förbannad han var på honom- men först efter hans död träder han fram med ”verkligheten”. Borde han inte reagera när Viljo vill ”tillbaka till ungdomsidrottarna”, borde han inte anmält då? Oroat sig? Hade dessa frågor yppats till Sjöberg själv hade han nog försvarat sig med att han är smartare och äldre nu, för av det han skrivit i sin bok var han inte särdeles smart då. Han funderar i slutet på varför inga föräldrar reagerade på Viljos beteende under alla år. Frågan är- varför reagerade och gjorde inte Patrik Sjöberg något? Ändock när Sjöberg avslutar med att skriva om sin dotter, och prata om henne som det viktigaste i sitt liv, då blir jag rörd nästan till tårar. 

 Den enda vägen till toppen gick via Viljo. /.../ Det Viljo gjorde har präglat hela min uppväxt, hela mitt liv

Han är en otroligt klipsk människa, och klok, men han har ett sätt som är väldigt självgott och stundtals barnsligt beteende mot media och kollegor av olika slag och så förväntar han sig medhåll med det beteende han själv uppvisar. Det finns många olika sorters självbiografier och det finns inte en mall för hur de ska se ut, men maken till försvarstal har jag aldrig varit med om. Det är narcisistiskt och självgott. Visst finns det orätter i hans liv, och i hans mediala kontakter under åren, men det kan skrivas med finess. Så som boken är skriven, så är det ett försvarstal och inte alls den snyfthistoria det hade kunnat bli- men visst. Sjöberg var stark och det är nog inte hans melodi att skriva en snyfthistoria om sin upplevelse. 

Men jag måste säga att denna negativa känsla för denna bok kan ha späts på med hjälp av en av de i särart mest speciella rösterna i hela mediavärlden- Jacob Eklund. Otroligt speciell röst den mannen har alltså. Men nu lyssnar jag på Sommar i P1 med den samme Patrik Sjöberg och jag är genast tacksam för att han inte läste själv. Maken till dålig inlevelseförmåga har jag aldrig hört. Känns som han läser manus innantill. Nej, Jacob är skön, om man tål hans minst sagt speciella röst!

Det du inte såg

Porto Francos väktare

Hon har gjort det igen, Ann Rosman. De tidigare fantastiska böckern om livet i och kopplat till Marstrand- både historiskt och nutida- böckerna Fyrmästarens dotter och Själakistan har fått en uppföljare och i mina öron har de senaste tre dagarna fyllt av Mirja Thurestedts ljuva uppläsning av Porto Francos väktare. Jag vet inte om det är möjligt att böcker i serier blir bättre och bättre desto fler som skrivs, eller om det i detta fallet är så att jag gjort inflation i mitt betygssystem, men jag måste ge denna bok


Betyg: 5 av 5


Det mest fantastiska med denna bok är hur Rosman lyckas blanda historia med nutid på ett sätt som får en att förstå hur närvarande historien är i vår nutid. En skildring av ett Marstrand och kringliggande öar, främst Klåverön, under millennieskiftet 1700-1800 som knyts ihop med 2000- talet på ett fängslande vis genom att med en otrolig detaljrikedom leva sig in i livet på och omkring öarna och det lilla västkustska fiskarsamhälle som Marstrand är. Många känner Marstrand som en levande sommartillställning, men vi som är uppväxta i mindre samhällen likt Marstrand vet att de två månaderna på sommaren inte ger en rättvis bild av samhället. Det är så mycket mer... Detta skildrar Rosman genom Astrid och Vendela som på 2000- talet bor på Klåverön, Astrid närmare 70 år är åretruntboende, Vendela vänder dit på sommar och lov tillsammans med sin 15- årige son och bror. En tragisk upptäck av ett kvinnolik med ett spädbarn i famnen påbörjar en historisk resa där vi som parallellhandling får följa med 250 år bakåt i tiden, till den tid då Agnes kommer till Marstrand från en by på Härnäset (nära, nära min hemort!). Hon har flytt sin fars beslut att gifta bort henne till en äldre och rikare man. Agnes vet vad som skulle gå henne till mötes, då mannens tidigare hustrur mystiskt hittats döda på gården. Hon klär således ut sig till man och följer med en båt söderut. Hon hamnar på Marstrand som mellan 1775 och 1795 fungerade som frihamn. En frihamn innebär att varor får föras dit tullfritt, vilket innebar att Marstrand var en ort med mycket ruljans och kring detta bygger Rosman upp en trovärdig berättelse om hur livet kunde vara på den tiden. Agnes är den som står som huvudperson i den historiska gestatningen, för det är hon som skriver den dagbok som Astrid på 2000- talet sitter och läser. Genom dagboken kommer vi till insikt om vad som fört kvinnan och spädbarnet till träsket...

Samtidigt är detta en form av kriminalroman, och gänget från tidigare böcker hänger med- med den nyfikna och historieintresserade kriminalpolisen Karin Adler i spetsen utreds och undersöks historien om kvinnan och spädbarnet, under tiden som ännu en tragisk händelse fört kriminalpolisen och kriminalteknikerna till ön- är det en tragisk olycka eller har någon medvetet stängt in Jessica på utedasset? Och i så fall varför? Boken har inte samma kriminalspännande koppling som de tidigare böckerna haft och det kan vara till besvikelse om det är kriminalromaner som eftersöks, men för mig som gillar historia och gillar historia på personliga plan var detta en fröjd att lyssna på.

I efterordet, som jag fick lyssna till av självaste Ann Rosman, berättar hon om den gedigna research som ligger till grund för skapandet av denna bok och det är minst sagt fascinerande hur hon lyckas få ihop alla små delar, alla små detaljer och egna intressen, till en bok som är så fängslande. Främst är det känslan och hur hon beskriver västkustens små fiskarsamhällen som stämmer så överens med min egna känsla, men så har vi det gemensamt jag och Ann, att vi är uppväxta på havet i båt och har fått spendera våra somrar på de ljuvligt runda och släta klippor som endast Bohuslän erbjuder. Efterordet lät mig också förstå att en fortsättning är att vänta och jag kan knappt bärga mig!

Porto Francos väktare

Kriget är slut

Biografier har jag haft lite svårt för, egentligen ogrundat, för de jag läst och lyssnat på har fångat mig med sina stilistiska och gripande handlingar. Bland annat har jag tidigare lyssnat på Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf. Helena af Sandeberg läser in den så bra. Så egentligen borde jag inte ha sådant motstånd till dem, men det är nästan som att alla vill skriva biografier och memoarer idag. Jag bildar ett motstånd mot fenomenet. Dock har jag länge velat läsa Morgan Allings Kriget är slut. Köpte den men lånade ut boken till min mamma och har inte kommit ihåg att ta tillbaka den. Då jag älskar att lyssna på ljudbok på bussen, när jag promenerar, när jag städar, diskar och lagar mat, så bestämde jag mig för att lyssna på den via Storytel (rekommenderas om du gillar att lyssna på ljudböcker). Morgan Alling läser sin egna bok Kriget är slut.

Betyg: 4 av 5

Bild från adlibris.se

Det är en berättelse om Morgan, Mogges, uppväxt i en allt för tragisk och vanlig livssituation. Med en mor som är alkoholiserad hamnar han i ett liv inte skapat för barn. Modern har med Morgan över allt, på stan och på stadens parkbänkar avsedda för alkisar. Fel karlar dras hem, fester i hemmet blir Morgans vardag och för honom är det normalt. Han blir en del i det som så uppenbart skriker "olämpligt för barn" för mig. Han är med när det krökas med alkohol och droger. Han är med ute på stadens gator och torg och han är centrum för moderns "gäng", samtidigt som han glöms bort när festen väl sätts igång. Det finns ingen brist på kärlek och ömhet från moderns sida, det sker dock på ett litet annorlunda sätt. Ett sätt som i längden inte är hållbart. På grund av moderns bakgrund och tidigare misslyckade föräldraskap finns socialen alltid med i bakgrunden. De ger modern många chanser, men tillslut tas barnen, Morgan och hans yngre halvbror Stefan, ifrån henne. Här börjar nästa kaptiel i Morgans liv. Den del som samhället tar ansvar för, eller de brister som samhället borde få stå till svars för. Morgan skyfflas mellan barnhem och fosterhem. Helt ovetandes placeras han hos en den ena och en den andra och hela tiden är trygghet och stabilitet det enda Morgan vill ha. Ett fosterhem behandlar honom som slav och sedermera skills han i detta hem från sin bror, helt ovetandes. Socialen och de vuxna runt omkring honom luras och ljuger för att få Morgan att komma till de olika ställena, och hela tiden finns Morgan där, en person, en individ med egna känslor, tankar och främst, en egen vilja som inte blir hörd. Morgan bygger upp en mur med en försvarsmekanism- han kan vara rolig. Han kan skämta och komma med dumdristiska påhitt. Han blir ett vad vi i skolan skulle kalla- problembarn med koncentrationssvårigheter- när vuxna inte ser hur deras beslut påverkar barnet.

Tillslut kommer Martin in i Morgans liv och äntligen finns det någon som ser, någon som hör och bryr sig. Någon som tar tag i Morgan och hjälper honom, istället för att skälla och besvära sig. Martin påverkar Morgan. Livet med Martin blir vart det lider jobbigare på grund av vissa livsval som Martin gör, men det verkar finnas en grund, en stabilitet som gör Martin till Morgans pappa i vått och tort. Morgan använder sin teatraliska förmåga till att ta sig fram i livet och som 18-åring kommer han in på Teaterhögskolan.

Att Morgan har växt upp i Göteborg och har hängt med alkisarna i Brunnsparken, runt Redbergsplatsen, handlat skor och kläder på Domus (ja, han är ju lite gammal) på Avenyn. Har bott i Gårdssten, Högsbohöjd och festat på Valland gör ju att inlevelsen för en som känner Göteborg blir väldigt stark, för alkisarna hänger i Brunnsparken än idag och i lägenheterna runt om i Göteborg gömmer det sig säkert hundratals barn som Morgan. Denna bok borde vara till dem och till deras väg upp ur asfalten till det blommande liv de alla är värda. Frågan är vilka som skall ta ansvaret. Samhället måste träda in och ha en plan för barnen som drabbats. En plan som inte påverkar de oskyldiga barnen negativt.

Vad vi dock måste ta med oss från Morgans berättelse är att som vuxna gör vi egna val. Val vi gör som bestämmer vad som skall påverka oss i livet, val som avgör hur vi vill må. Morgan avslutar sin bok med att säga:

Hela livet har jag varit utsatt för andra människors idioti, men jag har inget ansvar för vad vuxna människor gjorde mot mig som barn. Däremot har jag allt ansvar för vad jag gör mot mig själv idag, här och nu. Det är jag som bestämmer om min barndom ska få hindra mig eller inte. 

Detta är en berättelse om styrka, kraft och envishet. Om att ta över sitt liv. Om att växa som en maskros ur asfalten. Detta är en berättelse om maskrosbarnet Morgan Persson, sedermera Morgan Alling.

Kriget är slut

Simon och ekarna

På biblioteket för att lämna in litteraturunderlag för inlämnad c-uppsats uppenbarade sig denna bok. Jag blev positiv och tänkte att den kan få utgöra uppstarten för mitt skönlitterära läsande igen.

Får väl se om det kan bli en recension. Var inte allt för hoppfull. Jag har svårt att koppla av these days.

Simon och ekarna