Detta är en bok om sorg, smärta och förlåtelse.
Betyg: 5 av 5
David är livstidsdömd. Han mördade två personer. Förstörde deras familjer för all framtid...Han sitter inlåst inte bara i kroppslig form, utan även själsligt. Trots detta tar han sig friheten att i minnet, i själen, fly fängelset varje dag. Han minns tiden som den var innan katastrofen. Han minns tiden tillsammans med sin fru Anna och sina tre barn Moa, Lina och Kasper. Nu pratar ingen av dem med honom. Hans mor har vänt honom ryggen, hans far är död och ingen vill veta av honom. För döttrarna är han död. Sonen, Kasper, går emot sina systrar och upptar kontakten med sin far. Han vill förstå, kanske inte förlåta, men försöka se ett liv efter tragedin. Ett liv före och ett liv efter- helt olika varandra. I fängelset minns han sin barndom. Han minns sin fars jobb med att sälja symaskiner och han minns hur han fick åka med i fars bil, en Studebaker, till kunderna. Inlåst i fängelset tänker han också på sitt jobb med att producera Höga-Kustenbron och Öresundsbron.
Kasper har varit med om mycket i sitt liv. Hans far har suttit inlåst i åtta år av hans sjutton levda år. I åtta år har han levt i den ya tidräkningen. Tiden efter tragedin. Han vill bygga en bro till sin far. Bron som raserades samma kväll som tragedin inträffade. Kanske kan detta ske genom det gemensamma intresset för matematik?
Sakta byggs en relation mellan far och son upp, en relation som aldrig kan ersätta det som var och som inte godtas av alla. Men David har någon att bolla tankar med igen efter åtta ensamma år. Han gör det med Kasper och han gör det med författaren.
Detta är en bok om relationen mellan far och son, om det som varit och om det som är. Att Ranelid håller barn och unga tryggt i sina hjärtan råder det ingen tvekan om efter Bär ditt barn som sista droppen vatten, och denna, där ytterligare ett citat om hur sköra och viktiga barnen är framförs:
Alla söner och döttrar som vuxit upp har kvar en droppe bröstmjölk som torkat i halsvecket under hakan och föräldrarna vill känna doften resten av sina livBarnen är det viktigaste som finns i de vuxnas liv och om detta handlar denna magiska bok.
Sakta närmar Ranelid sig kärnan i boken. Det är inget vi får ta del av direkt eller på stört. Länge är dådet bara "mordet på två människor" eller "det som hände innan den nya tidräkningen" eller "vansinnesdådet". Vad som hänt dröjer han sig vid att avslöja. Aningar växer fram och mot mitten av boken, eller nästan närmare slutet kan jag bekräfta det jag anat. Ranelid själv figurerar som "författaren" i texten och det gör att läsaren inte riktigt vet om detta är en sann historia eller bara fiktion. Hur som haver krävs det otroligt mycket fantasi och eftersökningar för att få berättelsen att verka så sann. Kanske är det det som är lite läskigt. Detta kan mycket väl vara en sann berättelse om en fars tunga gärning- vansinnesdådet- och sveket mot sina barn... Att skriva på detta sättet gör boken och berättelsen levande. Det sätter dagens samhälle i ljuset och personer utanför samhället får en chans till försoning. Gud förlåter alla heter det i boken. Jag är inte kristen, men det är in fin tanke. David förringar på intet sätt det han gjort, han kan inte få det ogjort, men önskan om det finns där.
Ranelid skriver magiskt med ett språk som är lätt att ta till sig men ändå så litterärt korrekt. Det är nästan som det jag kallar talspråk, men på ett djupt poetiskt och litterärt vis. Man får tänka till, låta sin hjärna fundera ett slag. Jag upplever ändå denna boken lättare att läsa och greppa än Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Även om den var bra, så var den svårare att förstå helt igenom. Adlibris skriver följande om boken och jag kan inte komma på en bättre förkortande text om författaren och hans verk.
Björn Ranelid berättar om en tragedi och om vägen ut ur den. Hans språk är fullt av bilder som inte bara är oerhört vackra, utan också rymmer sanningar - dolda och dunkla eller strålande klara.
Inlägg
