Det du inte såg

Om Allings självbiografi fick mig att ändra inställning till biografier, så tar Patrik Sjöbergs självbiografi tillbaka titeln med pompa och ståt. Denna känns nämligen som ett enda långt försvarstal för allt han någonsin sagt gjort eller råkat ut för. Det finns ö.h.t. ingen röd tråd, förutom möjligtvis hans liv, men hur mycket säger det egentligen?! Med en god portion av sin egna speciella Patrik Sjöbergs- humor med en väldigt allvarlig underton så återberättas ett liv fyllt av ovilja att se tillbaka, att minnas. För det (den) som formade honom, fick honom att slå igenom, påverkade psyket och det påverkade hela hans liv. Också lyssnad via Storytel, dock sanslöst lång för att vara en biografi-14 timmar! Så det tog tid!

Betyg: 1 av 5

Det är ett enda långt försvarstal. Vid första anblicken ges vi bilden av att den ska handla om hans idrottskarriär och eventuellt de övergrepp han blev utsatt för under inledande del av karriären. Vi får bilden av att det ska vara en snyfthistoria om det övergreppen- och kanske var det vad jag väntade mig. Snyfthistoria om maskrosbarn, likt Allings eller Graafs. Oj så fel jag hade.

Jag var naiv som började lyssna på den med förväntningarna om att höra en berättelse full av sexuella övergrepp och hur det präglat hans liv. För nog berättades det om de sexuella övergreppen som ingen, absolut ingen, borde råka ut för, men Sjöberg hade och har integritet. Den integriteten har väl dock inte tagit det bästa uttrycket i boken- eller hans liv. Boken delar ut mycket kritik mot media och friidrottsförbundet, men det handlar inte om övergreppen- nej, för dem höll ju Sjöberg tyst om, tills boken kom ut. Nej, kritiken handlar om hur Sjöberg betett sig och porträtteriats i media. Boken är ett enda stort och läskigt försvarstal- This is me. Take it or leave it- liksom. Men det framkommer också att det är detta han spelar på i media.

Jag kan ju inte heller undgå att det finns en känsla av feghet. Försvarstal till max, och- vad han själv än menar- feghet för att han inte konfronterade sin tränare angående övergreppen. Jag kan förstå andra blyga personer som inte vågar. Men för Sjöberg finns inte detta hinder. Han verkar kunna göra vad som helst, men tydligen inte konfrontera tränaren, eller anmäla honom. Men visst kan det vara så att Sjöberg förträngt det hela under sin karriär och det är först under skrivandet han tvingats konfrontera upplevelserna under ungdomen.

Men han är ärlig, det kan ju ingen ta ifrån honom. Funderar bara på vad han förväntar sig?! Svenska folkets förståelse? Friidrottsförbundets förståelse? En upprättelse? Fegt också att avslöjandet kommer först nu, med tanke på hur länge han ändå haft känslan över att det tränaren gjorde inte var rätt, och ur förbannad han var på honom- men först efter hans död träder han fram med ”verkligheten”. Borde han inte reagera när Viljo vill ”tillbaka till ungdomsidrottarna”, borde han inte anmält då? Oroat sig? Hade dessa frågor yppats till Sjöberg själv hade han nog försvarat sig med att han är smartare och äldre nu, för av det han skrivit i sin bok var han inte särdeles smart då. Han funderar i slutet på varför inga föräldrar reagerade på Viljos beteende under alla år. Frågan är- varför reagerade och gjorde inte Patrik Sjöberg något? Ändock när Sjöberg avslutar med att skriva om sin dotter, och prata om henne som det viktigaste i sitt liv, då blir jag rörd nästan till tårar. 

 Den enda vägen till toppen gick via Viljo. /.../ Det Viljo gjorde har präglat hela min uppväxt, hela mitt liv

Han är en otroligt klipsk människa, och klok, men han har ett sätt som är väldigt självgott och stundtals barnsligt beteende mot media och kollegor av olika slag och så förväntar han sig medhåll med det beteende han själv uppvisar. Det finns många olika sorters självbiografier och det finns inte en mall för hur de ska se ut, men maken till försvarstal har jag aldrig varit med om. Det är narcisistiskt och självgott. Visst finns det orätter i hans liv, och i hans mediala kontakter under åren, men det kan skrivas med finess. Så som boken är skriven, så är det ett försvarstal och inte alls den snyfthistoria det hade kunnat bli- men visst. Sjöberg var stark och det är nog inte hans melodi att skriva en snyfthistoria om sin upplevelse. 

Men jag måste säga att denna negativa känsla för denna bok kan ha späts på med hjälp av en av de i särart mest speciella rösterna i hela mediavärlden- Jacob Eklund. Otroligt speciell röst den mannen har alltså. Men nu lyssnar jag på Sommar i P1 med den samme Patrik Sjöberg och jag är genast tacksam för att han inte läste själv. Maken till dålig inlevelseförmåga har jag aldrig hört. Känns som han läser manus innantill. Nej, Jacob är skön, om man tål hans minst sagt speciella röst!

Det du inte såg