Twilight Saga

Jag har dragis ut på recensionen av Twilightserien, mest för att det alltid måste smälta en aning innan jag vet vad jag hört. För jag lyssnade på den igen. Uppläsaren- Mirja Turestedth- är helt enormt bra. Så hur tycker jag egentligen? Betygen varierar kraftigt mellan böckerna, men helheten är bra.

Betyg helheten: 4 av 5

Twilight- Om jag kunde drömma: 5 av 5

New Moon- När jag hör din röst: 4 av 5

Eclipse- Ljudet av ditt hjärta: 3 av 5

Breaking Dawn- Så länge vi båda andas: 2 av 5

Jag gillar mystiken och det litet overkliga i böckerna. Jag gillar samspelet mellan verkligheten och det overkliga- vampyrerna och varulvarna. Därav är de två första böckerna de bästa. Där ser vi samspelet mellan de två världarna. Ett samspel där man inte riktigt vet vad som kommer att ske. Den mystik som svävar runt Bella Swan i mötet med Edvard och hans familj. Mystiken som är när hon får reda på Jacobs sanna jag och får träffa hans vänner. Mystiken som existerar mellan de två overkliga världarna- vampyrerna och varulvarna. Jag gillar spänningen och Edwards sköna roll. Honom fattade jag tycke för i början, för som ni vet har det inledande kapitlet i Om jag kunde drömma tillägnats honom och hans första möte med Bella. Redan där förstår man kraften som ligger bakom hans identitet. Så, Om jag kunde drömma och När jag hör din röst är bra för att de är mystiska och har det där mystiska samspelet mellan människovärlden och vampyr/varulvsvärlden. Detta går allt mer utför i de två efterföljande böckerna. Det hela kommer mer och mer kretsa kring valet, valet att förbli människa, eller övergå till deras värld- vampyrernas värld. Där försvinner mystiken och med det försvinner enligt min åsikt allt det bra. 

Ljudet av ditt hjärta innehåller fortfarande en aning mystik, men storyn i denna bok är inte alls lika spännande som i de andra. Storyn med de nyfödda som skapats av en annan, mäktigare, vampyr kommer ändå i skymundan av den enorma kärlekshistoria detta faktiskt är. Stephanie Meyer lyckas inte riktigt koppla samman kärleken och storyn lika bra i denna bok som hon lyckats i de andra. Storyn fallerar på flera ställen och jag har svårt att egentligen komma på vad som hände i Ljudet av ditt hjärta. Den säger mig ingenting. Det är egentligen en enda lång startsträcka för nästa bok, Så länge vi båda andas.

När vi kommer till den fjärde boken i serien har det verkligen urartat. Kärlekshistorien är fortfarande helt makalös, men här tappas mystiken mellan de olika världarna bort. Vampyrerna och varulvarna blir som ett mot de onda. Det klassiska "de onda mot de goda" blir centralt, vilket inte alls varit temat i de tidigare böckerna. Där har det varit två olika sidor mot de onda liksom. Båda som kämpat var för sig, mot det onda och mot varandra- med samma mål. Att rädda Bella. I Så länge vi båda andas kopplas världarna samman och jag tycker det förstör hela mystiken i boken, främst för att den riktiga världen- människorvärlden- nästan helt kopplas bort. Bellas pappa Charlie får en ytterst liten roll, till skillnad mot främst den första boken där han var central i handlingen. Kontakten till den mänskliga världen försvinner helt och jag tycker det är synd. Det gör boken förutsägbar och slutet på det hela är en aning för hollywoodaktigt. Det är aningen för lyckligt. Speciellt med tanke på allt annat som hänt i serien, närheten till döden flera gånger, kärlekstrubbel och relationer till föräldrar och vänner.

Kärlekshistorien är fantastisk, rollerna är bra beskrivna och deras karaktärsdrag känns lätta att greppa. Vilket gjorde saker både lättare och svårare när filmerna kom. Men storyn mot slutet fallerar grovt. Främst för att mystiken mellan dem alla och alla världarna försvinner. Helt plötsligt är det bara de goda mot de onda och det känns så vanligt. Jag trodde att dessa böcker skulle ge mer än det vanliga, men detta visar bara på att de är ytterligare vanliga tonårsböcker med den självklara kärlekshistorien i centrum. Kanske är det just genren ungdomsbok som drar ned betyget. Det är synd, för serien börjar bra.

Måste även skriva en rad eller två om vad jag tycker om de svenska titlarna. Som ni ser överst i inlägget är de annorlunda på svenska. Jag är helt fascinerad av de poetiska svenska titlarna. De är så genealiskt poetiska så jag nästan ryser! Jag har förstått att människor som läst böckerna på engelska inte tycker att titlarna är så bra, men då säger jag bara: Läs dem/lyssna på dem på svenska så kommer ni förstå!

Twilight Saga

Svinalängorna

Så var ännu en bok utläst. Denna gång blev det Svinalängorna, av Susanna Alakoski.

Betyg: 2 av 5

Det var inte en av de bäst skrivna böckerna jag läst, men det är nog å anda sidan meningen. Jag måste ju ändå medge att det är en kost att skriva så dåligt så att det blir bra. Boken handlar om Leena som växer upp med en alkoholiserad mamma och pappa, i ett område som kanske inte har det bästa området. De kom från Finland och föräldrarna verkar ha svårt att aklimatisera sig till det svenska livet i staden Ystad. Leena träffar jämnåriga som har ett ungefär likadant liv och man får följa dem genom deras kamp mot... allt.

Orkar inte med en full beskrivning, så klistrar in vad AdLibris skriver om boken:
Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.

De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas.

Boken är väl inte direkt bra kan jag tycka. Jag mår bara dåligt när jag läser den, för jag vet att det är såhär på riktigt också. Så en väldigt samhällsåtergivande bok är det, men det låga betyget står sig. Den är inte speciellt bra, tycker jag!

Svinalängorna

Fyrmästarens dotter

Då tar vi och lägger till ännu en bok till förrådet i min bokhylla. Denna gång är det Ann Rosmans Fyrmästarens dotter som ljudit i mina öron. Japp, jag lyssnade på den. Mycket härligt. Det är samma uppläsare som till Twilightserien- Mirja Turestedt. Hon är även högaktuell nu i Sommaren med Göran. Fulkomligt älskar hennes röst!

Betyg: 3 av 5

Handlingen utspelar sig mestadels på Marstrand och Koön, samt i Göteborg och Göteborgs skärgård med bas från Hamneskär, skäret där fyren Pater Noster står. Det är kriminalpolisen Karin som är den centrala i handlingen. Hon får i uppdrag att undersöka ett nästan 40 år gammalt mord på just Hamneskär, eller det är där liket återfinns. Vad som hänt personen innan den dog är vad Karin får i uppdrag att ta reda på. Det hon finner för henne ut i skärgården till Marstrand. Många personer med olika personligheter finns runt Karin och man får ta del av deras liv med. Som i många småstäder kopplas allt tillslut samman och bilden klarnar allt mer för Karin, men det sker på ett typiskt deckarsätt. Ett sätt som är mer än uttjatat.

Boken påminner läskigt mycket om Läckbergs serie med mord i handlingen, men storyn bakom är bra mycket mer komplex än så och det man egentligen vill följa är personerna i boken, inte mordutredningen. Därav det låga betyget. Nu höjs betyget med en femtedel till just tre av fem pågrund av den otroligt vackra miljön som beskrivs otroligt levande. Så partisk västkustbo som jag är hade nog betyget inte blivit så högt om det utspelat sig i Stockholms skärgård...
.........................................................

Följs av; Själakistan och Porto Francos väktare

Fyrmästarens dotter

Kan du säga schibbolet?

Marjaneh Bakhtiaris andra bok efter Kalla det vad fan du vill heter alltså Kan du säga schibbolet? och den är helt fantastisk om ni frågar mig.

Betyg- 5 av 5

Den tar upp problematiken kring detta med invandrare- vilka är invandrare? Bakhtiari problematiserar begreppet invandrare på ett otroligt intressant sätt. Begreppet får aldrig en lösning. Vi får aldrig reda på vad en invandrare är, för det är olika i olika situationer.
Man kan väl säga att boken kretsar runt familjen Abbasi som är invandrade från Iran, pappa Mahrdad, mamma Noushin, döttrarna Parisa och Baran. De bor i en fin förort till Malmö. Mehrdad jobbar som professor på högskolan och Noushin är sjukskriven. Samtigt får vi följa andra karaktärer i kretsen runt dem. Bland annat barnens kusin och moster när de far iväg till Iran, bara de två systrarna. Dessutom får vi sett världen ur katten Albins ögon med. Beskrivningarna är levande och nyanserade, samtidigt som att de inte tar ställning. Massa identitetsfrågor tas upp, men de lämnas som oupplösta- De lämnas till oss att definiera själva. Vad är invandrare? Är det okej att använda orden 'svenne' och 'blatte'? Vart finner vi vår identitet?

Denna bok klassas som invandrarlitteratur. Varför? Vad tycker ni? Kan man tala om en invandrarlitteratur? Man talar om det idag i benämningen att det ä litteratur skriven av en invandrare eller andra generationsne invandrare som skrivit om just invandrare. Tycker ni att det är en rättvis definition?

Mycket, mycket läsvärd och tänkvärd bok!

Kan du säga schibbolet?

Om jag kunde drömma- Midnight sun

När jag nu börjat läsa Stephanie Meyers- Twilight på just engelska märkte jag en sak. Den skiljer sig från ljudboken Om jag kunde drömma på svenska. På ljudboken handlar det första kapitlet om Edward och hans möte med Bella. Från de första blickarna i matsalen till mötet i biologisalen, allt skildrat ur Edwards ögon. Jag älskade det stycket. Fick liksom direkt en inblick i Edward och hans syskon. Men så började jag på Twilight och detta kapitel finns inte med där! Konstigt tyckte jag. Så kan de ju inte förändra böcker! Tänkte om det kapitlet finns med i boken Om jag kunde drömma också, men icke. Det finns alltså bara med på ljudboken. Lite konstigt tycker jag. Varför gör man så liksom? Okej om det funnits med i "vanliga" boken också, men bara i ljudboken? Nåja, jag gillade det som sagt så nu uppmuntrar jag alla att ljussna på Om jag kunde drömma. Mirja Turestedt är för övrigt en grym uppläsare! Jag har stora problem nu med boken bara för det. Jag fastnade verkligen för ljudboken! Nåja, konsulterade några andra Twilightfans ang detta och en rekomenderade mig att kolla in Midnight sun, som är Meyers nya bok om Edwards syn på det hela. Och visst är kapitlet från Om jag kunde drömma taget därifrån. Inte rakt av, men stora delar.

Jag har börjar skriva ned denna del, för er som vill ta del av Edwards tankar. Det är alltså nedskrivet från ljudboken Om jag kunde drömma av Stephanie Meyer, översättare Carina Jansson och uppläsare Mirja Turestedt. 

Jag har själv delat in det i olika delar, för att göra det lättare. Egentligen är allt ett kapitel. Det kommer efter prologen, innan man får möta Bella. Så med det sagt jag ger er nu första delen:

Ur Edwards ögon, del I

Det hade gått två veckor sedan vår senaste jakt. Det hade inte varit någon särskilt svår tid för resten av oss. Lite besvärande ibland om en människa kom för nära eller om vinden blåste åt fel håll. Men människor kom sällan särskilt nära. Deras instinkter sa dem vad deras medvetande aldrig skulle förstå. Vi var farliga. Jasper var väldigt farlig just nu.

  En tjej stannade till vid bordet närmast vårt för att prata med en kompis. Hon drog fingrarna genom sitt kortklippta bruna hår och värmefläktarna blåste hennes doft åt vårt håll. Jag var van vid hur doften fick mig att reagera. Den torra värken i svalget, det ihåliga suget i magen, musklerna som automatiskt spändes och giftet som rann till i munnen. Det var helt normalt och oftast ganska lätt att ignorera, men det var svårare nu och känslorna var dubbelt så starka eftersom jag också övervakade Jaspers reaktion. En tvillingtörst, inte bara min egen.

  Jasper tappade kontrollen över sin fantasi. Han förställde sig att han reste sig upp från sin plats bredvid Alice och ställde sig bredvid människoflickan. Han föreställde sig hur han böjde sig ned som för att viska i hennes öra och lät sina läppar röra mot hennes hals. Han föreställde sig hur det varma blodflödet under hennes tunna hud skulle kännas mot hans mun. Jag sparkade till hans stol. Han mötte min blick som hastigast och tittade sedan ned. Jag hörde skam och upproriskhet krocka i hans tankar. ”Förlåt” muttrade han. ”Du tänkte inte göra någonting” mumlade Alice och lugnade honom. ”Det såg jag”. Jag hejdade grimasen som skulle ha avslöjat hennes lögn.

  Vi måste hålla ihop Alice och jag. Det var inte lätt att höra röster eller se visioner av framtiden. Vi var missfoster i en värld av monster. Vi beskyddade varandras hemligheter. ”Det hjälper lite om man tänker på dem som människor” föreslog Alice och hennes höga musikaliska röst var för snabb för att mänskliga öron skulle uppfatta den. ”Hon heter Whitney och har en lillasyster som hon avgudar. Hennes mamma bjöd Esme på trädgårdsfest, minns du det?” ”Jag vet vem hon är” svarade Jasper bryskt. Han vred på huvudet för att titta ut genom ett av de små fönstren strax under taket i det långa rummet och hans tonfall markerade att samtalet var över. Han behövde jaga inatt. Det var löjligt att ta sådana här risker. Att försöka sätta hans styrka på prov och bygga upp hans motståndskraft. Jasper bode helt enkelt acceptera sina begräsningar och arbeta utifrån dem. Hans tidigare vanor gynnade inte den livsstil vi valt och han borde inte pressa sig själv såhär. Alice suckade tyst, reste sig upp, tog sin matbricka, sin rekvisita egentligen, och lämnade honom. Hon visste när han hade fått nog av hennes uppmuntran. Även om Rosalies och Emmetts förhållande var mer uppenbart, så var det Alice och Jasper som kände varandra utan och innan, som om de också kunde läsa tankar, men bara varandras.

Om jag kunde drömma- Midnight sun

Snabba cash- Hatet, Drivet, Jakten

Så läste jag ut denna 'dicklit'-bok under jul och nyår. Dicklit= typiskt 'manligt' eller ja, motsvarigheten till chicklit helt enkelt.

Betyg- 4 av 5

Inte min smak, men å andra sidan, vad är min smak? Jag slukar allt i min väg. Det som känns bra för tillfället. Nu blev det denna för att den ingår som skönlitteratur i genren 'dicklit' (som vi just nu läser i Litt.vet) helt enkelt, men också för att den komit ut på film och jag är en sådan som vill läsa boken innan jag ser filmen. Så två flugor i en smäll.

Boken är bra. Det är en intressant handling och det som käns spännande är att man vet att något ska hända, men man vet inte vad. I chicklit känns det så utstakat redan från början. Karriärkvinna i nöd som 'tappar bort sig själv'. Lämnar jobb och pojkvän för att finna sig- finner 'den stora kärleken' på vägen. Slutet gott i sann romantisk anda. Så var ju inte riktigt denna boken. Stockholms under värld skildras på ett otroligt levande och verkligt sätt. Det känns lite som någon Beckfilm, fast andra sidan är skildrad. 'The bad guy´s' sida liksom. Dock dras betyget ned med en enhet på grund av segheten som finns. Boken är över 450 sidor lång och det tar en himla tid innan något händer. Sedan är språket inte det bästa, eller så är det det, för att det är så genomtänkt av Lapidius. Man får nog ta det med en nypa salt dock.

Snabba cash- Hatet, Drivet, Jakten

Snabba cash- Hatet, Drivet, Jakten

Pride and Prejudice

Jag har övergett Dead Lovley, som det står på min förtasida att jag nu läser. Jag fastnade inte för den helt enkelt. Det räckte med bara några sidor för att inse det. Nu slog jag två flygor i en smäll när jag såg den maffiga romanlistan över nästa kurs. Där ingår Stolthet och Fördom av Jane Austen. Utan att tänka, tänkte jag först beställa den på svenska, men sedan kom jag på att det ju är en engelsk författare, så jag borde läsa den på engelska. När jag kommit så långt i tanken, kom jag på idén att lyssna på den på engelska istället. Och tacka gud för att jag kom på den tanken! Jag tror jag hade sommnat med boken i handen annars, flera gånger. Nu lyssnar jag när jag är ute och går. Så det blir massa flugor i samma smäll! Engelska, plugg, motion och rastning av hund. När hunden försvinner hem till sin riktiga matte till helgen kvarstår fortfarande tre av fyra flugor- Engelska, plugg och motion! Kan liksom inte bli bättre.

Den är så ofantligt tråkig! Jag har sett filmerna, och de är ju bra, både Stolthet och fördom och Förnuft och känsla, för att skådespelarna är bra, men jisses. Alltså det är verkligen ett mästerverk. Det kan jag inte säga annat om. Men vilket tråkigt samhälle. De bara sitter hela dagarna och umgås. Allt går ut på att hitta en make. Och visst, jag kan förstå det utifrpn samhället då, och det faktum att det är fem döttrar familjen ej kan försörja. Hade boken varit akutell idag hade jag gråtit! Så bedrövligt liv... Tydligen skall den stå under kategorin Chick-lit i vår kurs. Det skall bli kul att diskutera det i januari, för ja, det är inte chick-lit, inte enligt mig iaf. Den är för gammal för att kallas det. Hm, får fundera av vad det är för genre egentligen.

Pride and Prejudice